Det är inte lätt att ha enskild firma. Det kan inte heller vara lätt att vara pensionär i dagens samhälle, såvida man inte lägger stor tid på att följa den raska teknikutvecklingen.
Intresset för att hjälpa medborgarna är minst sagt svalt från kommunens sida. Enstaka träffar här och där. När jag ville komma på ett av de få möten som hålls, fick jag ”nej”. Jag var ju ”ett företag”. Jovisst – och medborgare i Örebro kommun, där Arbetsförmedlingen inte lyfte ett finger för att hjälpa mig att starta eget. Det var ju redan startat – fast med kanske 20 kunder på 2 år, eftersom jag jobbade heltid som anställd. Lite skillnad att driva det på heltid!
Kommunen anser alltså att det är bättre att stänga ute en enskild firma (som alltid utgörs av en person) än att uppmuntra mig och se till att min vision kan förverkligas? Förlåt om jag låter bitter, men vart går mina skattepengar egentligen?
Nästa bromskloss är pensionärsorganisationerna, hör och häpna! Där trodde jag att stödet genast skulle infinna sig.
Nu har jag ringt, besökt, skickat mejl, lämnat lådor med visitkort samt ringt och påmint igen om att jag gärna vill kunna få möjlighet att hjälp deras medlemmar. Det går sakta i så stora organisationer, men jag ger inte upp.
En stor eloge till ÖBO, som med öppet hjärta släppt in mig och låtit mig finnas med i tjänstepärmen på alla ÖBO’s seniorboenden. Tack vare det ska jag ut och informera och kanske så småningom hålla kurser där. Tack ÖBO!
Tack även ABF, där jag nu till veckan kör igång med kurser, fast som ”mig själv” och inte Tekniksamariten.